Saknad och sorg
Luften gick ur mig och jag har nog inte riktigt hämtat mig än. Jag måste erkänna att jag är förskonad från begravningar, de få jag har varit på har alla varit på grund av ålderdom. Sorgen finns ju där ändå, självklart, men mest av egoistiska skäl. Alla har dom levt långa och rika liv och sorgen har handlat om min saknad, min förlust. Fram till i fredags.
Det var den jobbigaste begravning jag har varit på. När en ung människa går bort förloras så mycket mer, ett helt liv fyllt av möjligheter, drömmar och förväntningar. Kvar blir en avgrund av saknad, en oändlighet av tid att fylla…ett helt liv till att bara minnas det som en gång var. Mina tankar går hela tiden till föräldrarna, så starka, jag undrar hur man rent fysiskt håller ihop under sitt barns begravning. Hur man klarar att se kistan sänkas ner i den hårda och kalla marken? Vart tar man vägen efter det?
Lilla gumman, jag saknar dig och tänker på dig ofta.
Jag har inga bra svar. Man kan endast finnas där för varandra.
Mycket smärta och saknad.
Minnen är det vi har kvar och de varma känslor som vi delat.
Kram
Vilken vacker bild…sådan skärpa och sådant djup. Perfekt för att symbolisera din saknad. Jag beklagar sorgen som du så vackert skriver om!
Milkowitz - Mhm… Det finns nog inga svar, bara trevande försök - dag för dag. Kram
Sofie - Tack snälla…